Vad gäller min "klass" i skolan måste jag säga att jag inte gillar den för fem öre. Det är för många dryga rökande stockholmare som har väldigt skum humor och bara sitter och skrattar åt ingenting. I mina ögon ser det så otroligt intelligensbefriat så det borde vara olagligt. mina fråga är således, Var är grejen med att yngre tjejer sitt och skrattar åt ingenting? Känner dem inte hur dumma dem ser ut?
Vidare finns det en hel del "äldre" och med de menar jag personer över vad som ser ut att vara 40-årsgränsen. Dessa personer är dem i klassen som jag uppskattar mest då dem ifrågasätter saker som många i min ålder accepterar utan förbehåll (jag är ibland en av dem). Något som jag tycker är så himla kul och bekräftande är när jag är kritisk mot något som läraren, Britt lägger fram men utan att ta upp det och någon av de "äldre" tar upp något som svärmat runt i mina tankar. Jag måste dock säga något negativt om
dessa äldre profiler som jag verkligen kan irritera mig på, eller egentligen ligger nog irritationen hos Britt men de respektlösa ligger enligt mig hos dem båda. Det är nämnligen så att de i min ålder som vill säga något under lektionerna gör som vi lärt oss sedan blöjan och introduktionen till dagis, det vill säga att vi räcker upp handen fint och väntar på att få ordet. Många gånger får vi inte ordet på länge vilket leder till att antingen domnar armen och vi sänker den på grund av detta eller så grlömmer vi helt enkelt bort vad vi ville säga och sänker den på grund av det. Det som jag däremot vill klaga på hos de äldre är att dem tar sig friheten att prata rakt ut utan att räcka upp handen. Och så sägs det att det var bättre förr, tydligen utan uppfostran då! - Eller? Dem får ju framföra det dem vill så det är kanske så vi skulle göra, detta skulle troligen leda till kaos och skrik men det gör tydligen ingenting om man är över 35. Är det en generationsfråga att räcka upp handen eller inte?Vídare till något mycket roligare än kunskapsintag, det vill säga till alkoholintag och inspark! =) Jag tycker ibland att det känns som att jag halkat in på ett bananskal efter som jag inte ens kommit in på programmet. Hur jag än kom med på detta spektakel så är jag glad att jag är med, annars hade jag ju suttit här uppe själv i snön hela dagarna. VIlket förövrigt fortsätter falla utanför fönstret...
2