För två veckor sedan lämnade jag ett gnistrande vitt Uppsala för en konferens i de södra delarna av det långa landet Sverige. Väl nere i Skåne var det mörkare då snön inte längre lyste uppe trädtopparna. Under veckan där nere smälte snön bort i en rasande fart även i Uppsala så när jag kom tillbaka var det dags för vårstädning, tuplanerna åkte in i både kök och vardagsrum. Mängden cyklar ökade på cykelbanorna och antalet mössor och vantar började sina... Våren var på väg!
Innan resan ner till Skåne hade mina tankar till stor del handlat om vad konferensen skulle komma att ge mig, gruppen och organisationen. Nu i efterhand inser jag att jag hoppades på resultat i ett tempo som hade mer gemensamt med Formel 1 än arbetslivet. Det handlar absolut inte om vad gruppen är kapabel att genomföra för där tror jag att underverk står bakom ytterdörren. Men min ibland naiva och hoppfulla natur gör att jag har svårt att vänta på resultat. Jag vill ha dem och jag vill ha dem nu! Detta är något som jag är övertygd om att min generation kommer att arbeta hårt med i början av våra långa karriärer. Även om tid är pengar så tror jag att det även kan vara vår fiende om vi inte lär oss att arbeta både med tiden och inte emot den.
Tanken med att beskriva att Uppsala var täckt av ett gnistrande vintertäcke när jag lämnade det upplänska landskapet för de skånska slätterna var att förtydliga min glädje då jag återvände och fick ett (falskt) bevis på att våren var på väg som tyvärr fick stå emot ett rejält bakslag i form av nyfallen snö.
Jag skulle vilja likna detta vid min generations tidoptimism när det gäller arbetslivet. Vi måste lära oss att inse att våren inte alltid kommer när den första snön smält...
0